Det har varit betydligt tystare här på bloggen det senaste året än jag planerat och velat. Tystheten har flera orsaker men den största skulle jag ändå säga är stress och att jag flera gånger under 2021 och början av 2022 var nära att bli utbränd, igen. Jag gick in i väggen under min studietid för ca 10 år sedan nu, och idag kan jag ändå känna tacksamhet i att jag lärt känna mig själv mer och kan känna igen symptom på stress i ett tidigare skede nu än vad jag kunde då. I och med ökad medvetenhet har jag än så länge kunnat undvika att falla dit igen.
Osäker framtid och ny på arbetsplatsen
Det var i slutet av min studietid på YH-utbildningen som jag först började känna att det var för mycket på en gång. Först hade jag svårt att hitta praktikplats pga Covid-19 som slog till precis då. När jag väl hade fått en bra praktikplats så blev starten uppskjuten då jag blev sjuk precis när den skulle påbörjas. Hela företaget skulle därefter arbeta hemifrån så jag missade min chans att hämta upp dator och få en uppstart på plats. Jag visste inte när chansen till praktik skulle komma tillbaka och jag upplevde en stor osäkerhet kring situationen och mitt framtida yrke. Istället för praktik påbörjade jag examensarbetet tillsammans med två studiekamrater. Som det brukar vara med grupparbeten så blir arbetsbelastningen ojämn och jag upplevde att vi var två som gjorde det mesta jobbet och en som gled med utan att bidra speciellt mycket. Jag har väldigt svårt för att se varför man lägger examensarbeten som grupparbete med 3 eller fler personer då det i min erfarenhet alltid blir väldigt ojämn arbetsbelastning.
Mot slutet av examensarbetet fick jag chans att påbörja min praktik och jag vågade inte be dem att skjuta upp starten för jag var orolig att de skulle hoppa av då. Jag körde på så gott jag kunde med praktik och examensarbete parallellt. Det blev för mycket och jag blev sjuk i ca 2 veckor (minns inte exakt). Efter det blev det lite struligt med praktiken då min handledare blev sjukskriven (troligen också stress) några veckor och ingen annan riktigt tog över. Under mycket av praktiken kände jag att jag fick lära mig själv och eftersom det främst var på distans fanns ingen att lyssna på eller ställa snabba frågor till, för även om det fanns andra i teamet och gruppen så var det inte direkt någon som tog över handledningen. Under praktikperioden upplevde jag även stress över att hitta ett jobb efter praktikperioden och därmed examen, då det inte alls var säkert att det fanns något ledigt jobb på min praktikplats. Till sist fick jag ändå jobb på samma företag men på en annan avdelning.
Jag hade under våren planerat för att söka jobb och sedan starta efter sommaren eftersom jag kände att det varit en tuff vinter och vår och jag var i stort behov av återhämtning. Min nya chef verkade behöva någon så snart som möjligt då själva anställningsprocessen gick så snabbt att jag knappt hann med att tänka. Jag hade haft intervju och sedan kom chefen över och erbjöd en anställning. Efter någon timma på fredag eftermiddag var pappren påskrivna och på måndagen började jag jobba hos dem, redan innan jag egentligen var klar med praktiken.
Sommaren upplevde jag som ganska stressig eftersom jag kastades in i att ta hand om nya bolag då ordinarie konsulter var på semester. Det ena bolaget kändes som om de mailbombade med konstiga frågor, och tydligen brukar de vara så, men jag tyckte det var lite konstigt att lägga deras bevakning på mig som var helt ny då jag ändå knappt kunde besvara några av deras frågor utan hjälp. Under hösten fick jag fler egna kunder att ta hand om och i stort gick det bra och arbetet började flyta på bättre. En av kunderna jag fick ta över hade länge varit lite halvt missnöjda, eller kontaktpersonerna var åtminstone inte så roliga att ha att göra med och höll inte alltid deadlines heller.
Stresstrigger
Strax före jul, andra månaden för mig med detta nya bolag, blev väldigt stressig. De återkopplade sent och godkände filerna i sista stund samma dag som bankfiler skulle skickas (för att de anställda skulle hinna få lön innan julafton). Jag kände mig extremt stressad och hade fått ont i bröstet – ett av mina tydliga stress-symptom. Som tur var hade jag några dagars semester i mellandagarna att se fram emot och då försöka stressa ner. Som småbarnsförälder upplever jag det dock definitivt svårare att få återhämtning än tidigare. Tillbaka på jobbet i januari kände jag fortfarande av stresspåslaget. Det var som att den extra stressiga händelsen innan jul triggade igång något.
Mina teamledare och min chef var fantastiskt stödjande och stöttande. Jag berättade för min närmsta teamledare att jag tidigare varit utbränd och att jag kände mig stressad. Hon tog det på allvar och när jag kände att det blev för mycket så såg hon till att jag blev avlastad och fick hjälp. Jag är väldigt tacksam över att ha hamnat på en arbetsplats med hjälpsamma, trevliga och stöttande kollegor – det gjorde nog att jag lyckades ta mig förbi och igenom den perioden. Jag insåg dock att jag behöver förändra vissa saker och att t.ex. träning är viktigt för stresshantering.
I januari tog jag mod till mig och ringde psykolog via en vårdapp (det kändes som ett väldigt stort steg att ta). Därifrån blev jag hänvisad till arbetsterapeut via min vårdcentral. I början undrade jag lite vad det skulle hjälpa men jag fortsatte ändå gå dit och försökte prata så öppet jag kunde. Det har alltid varit svårt för mig att prata om känslor och öppna upp mig men det är något som jag aktivt arbetat med de senaste åren. Arbetsterapeuten ställde frågor och ritade upp bilder som stöd för det hon sa. Hon poängterade att det var viktigt med balans och t.ex. pauser i vardagen, återhämtning osv. Jag trodde att jag hade lite koll på det men egentligen hade jag nog bara kört på i full fart.
Insikt – andra stressfaktorer än vad jag trott
Kanske tredje eller fjärde gången fick jag någon slags insikt och känslorna tog över så tårarna började rinna. Den kanske största källan till min stress var inte alls mitt arbete utan det var min relation till min sambo. Det stressade att inte ha någon som helst koll på hans schema (han fick schema med kanske 1-3 veckors framförhållning och det fanns inte tillgängligt för mig någonstans), att inte kunna planera träning eller umgänge. Jag hade länge känt att vår relation var i uselt skick – vi träffades knappt (jag jobbade dagtid och han eftermiddag/kväll och ofta helger), jag var lättirriterad för jag kände att han inte drog sitt strå till stacken i hemmet, och jag upplevde särskilt morgnarna som problematiska. För att jag skulle hinna arbeta mina 8 timmar och hämta vårt barn på förskolan i rätt tid behövde jag börja jobba kl 7 (arbetade främst hemifrån pga pandemin). När han (som jobbade kväll och kom hem sent) inte såg till att gå och lägga sig i tid för att orka upp på morgonen så innebar det nästan alltid att jag fick gå och försöka väcka honom samtidigt som jag tog hand om barnet och själv försökte bli klar för att gå till jobbet. Jag skojar inte när jag säger att det kunde ta 30-60 minuter för honom att vakna och jag kunde gå och väcka honom många gånger – jag gjorde tom kaffe åt honom varje morgon (han är lite av en zombie innan han fått sitt kaffe). Innan jag ens hade börjat jobba var min stressnivå ofta rejält hög.
En annan stor stressfaktor hemma är kring föräldraskap där jag känner att vi är osynkade och skulle behöva tid för att prata mer. Mycket tror jag kommer från att jag känner att jag lagt och lägger hyfsat med tid på att läsa om föräldraskap och olika situationer för att kunna hantera de på bästa sätt medan han inte verkar ha gjort detsamma. Även om jag inte läst så jättemånga böcker om föräldraskap (som jag hade önskat) så följer jag många föräldraskapsgrupper och -konton på facebook och instragram där fokus är på den typen av föräldraskap som jag eftersträvar. Det gör att jag dagligen blir matad med budskap och frågor & svar kopplat till föräldraskapet – precis som jag vill ha det. I olika situationer som uppstår hemma blir jag därmed ofta frustrerad på min sambos reaktioner och ser tydligt hur hans beteende ofta eskalerar situationer och känsloutbrott istället för att lugna och förebygga dem.
Min stressnivå hade så smått börjat stabiliseras när jag började löpträna igen i januari. För 10 år sedan var det just löpning som gjorde att jag började må bra igen och den har länge funnits med som verktyg för min stresshantering. På grund av graviditeten och efterföljande problem i kombination med sömn- och energibrist tog det lång tid innan jag kunde börja springa igen. Nu i januari var jag väldigt glad över att jag åtminstone verkade kunna springa 1-2 gånger i veckan till att börja med. Det kändes dock inte som om det räckte med bara löpträningen utan det skulle krävas fler förändringar.
Förändrade vanor – nyckeln till bättre mående
Jag började förändra mina vanor i vardagen. Till en början slutade jag att vara vaken på kvällen efter att jag nattat vårt barn. Tidigare kände jag mig nästan tvungen att vara vaken en stund för att få till minsta lilla egentid. Jag var såklart trött på kvällen så det slutade oftast i att jag bara fastnade antingen vid telefonen eller vid Netflix eller liknande och fick inte gjort något vettigt alls. Eftersom jag ofta glömde tiden och var uppe senare än planerat var jag ofta trött på morgonen pga för lite sömn. Jag var oftast ensam med vårt barn på kvällen så jag hade ingen anledning att stanna uppe för att umgås med någon annan. Jag mådde mycket bättre efter att jag började gå och lägga mig tillsammans med vårt barn – vi samsover ändå så det var bara att somna tillsammans, supermysigt. Resultatet blev att jag vaknade utvilad, ofta långt tidigare än förut och ibland även före resten av familjen. Jag behövde inte sätta någon väckarklocka om jag inte tänkt gå upp extra tidigt för att träna. Jag började njuta av morgnarna och satt gärna och läste en bok och drack mitt vatten eller kaffe i ensamhet, helt fantastisk skillnad mot de tidigare stressiga morgnarna. Träna har jag alltid gillar att göra på morgonen och under vintern och våren har jag ibland varit först på gymmet (det öppnar 5 som tur är).
Jag bytte hemarbete mot att åka in till kontoret i stort sett dagligen. Vi har flexibelt arbete och kan välja att arbeta hemifrån 2-3 dagar i veckan om vi vill. Då jag åkte in till kontoret föredrog jag att åka dit tidigt, dels för att kunna sluta relativt tidigt och även för att slippa rusningstrafiken. Att åka in till kontoret innebar även att jag ofta blev klar och åkte hemifrån innan resten av familjen vaknat, vilket betydde att jag undvek stressen på morgonen – jätteskönt! Ett stort plus var också att jag upptäckte att jag är mer produktiv på kontoret och att jag fick träffa fler människor under dagen.
Träningen har jag hållit liv i, även om den har förändrats lite under året. Löpningen har jag kompletterat med cykling hemma via Zwift (virtuell cykling med trainer = du kopplar upp din vanliga cykel). De dagar jag ändå jobbar hemifrån kan jag enkelt köra ett cykelpass på lunchen, och får då till träningen utan att det ska ta upp annan tid. Om jag inte jobbar hemifrån har jag ändå kunnat köra cykelpass på kvällen några dagar i veckan. Under hösten har nämligen min sambo bytt jobb och arbetar numera dagtid istället för kvällstid, dock fortfarande en hel del helger men det är ändå ett steg i rätt riktning.
Det finns fortfarande mycket att jobba på för att minska stressen men det känns skönt att jag kunnat börja identifiera vad som stressar mig. Det jag behöver bli bättre på nu framöver är att kommunicera det bättre till min sambo och tillsammans hitta tid till att prata och jobba på vårt förhållande. Det känns ändå bra att det framför allt inte är jobbet som stressar mig, utan snarare att jag ofta faktiskt kan känna ett lugn av att komma till jobbet och göra roliga saker och träffa trevliga kollegor. Jag skulle absolut rekommendera att träffa en arbetsterapeut för att jobba med din stress, det hjälpte åtminstone mig att bli mer medveten om mina nya stressfaktorer.
Frihetsresan 