När jag satt och letade böcker om ekonomi i allmänhet och privatekonomi och förmögenhet i synnerhet (i bibliotekets app!) dök boken Radhusproletärer och ombudskapitalister – om svenskarnas förlorade förmögenheter, av Dick Kling, från 2007, upp bland förslagen. Titeln var så udda att jag bara var tvungen att låna och läsa den! Författaren är fil. dr. i nationalekonomi och har gett ut boken på Timbros förlag, vilket kanske hintar lite åt vilket politiskt håll boken drar åt, vilket också är tydligt när man läser.
Som bokens undertitel hintar om handlar boken primärt om var svenskarnas förmögenheter tagit vägen eftersom svenskarna har betydligt mindre (om alls några) förmögenheter än andra länder i väst. Intressant att åtminstone 2007 säger författaren att hälften av svenskarna hade en förmögenhet under 28′ kr och om man räknar bort bostadens värde (inlåsta pengar) saknar 80% en förmögenhet alls. Skrämmande låga siffror, förhoppningsvis har det blivit bättre sedan dess.
Boken går igenom Sveriges ekonomiska historia och hur svenskarnas förmögenheter och sparkvoter relaterat till den. Trots att det är intressant är boken svårläst och torr. Det känns som en bok jag skulle behöva läsa om efter ett tag för att kunna ta till mig hela innehållet, och då har jag ändå läst mycket om ekonomi, mer lättsmälta så väl som knepig kurslitteratur i ekonomi.
Ett antal anledningar till att svenskarna har så små förmögenheter räknas upp, bland annat; inflation åt upp en stor del, många kriser, hushållen sparade mindre efter ATF-systemet infördes, beskattning av kapital har lett till kapitalflykt historiskt, stora kollektivt förvaltade förmögenheter via staten istället. En fråga författaren ställer är hur medvetet det egentligen var att övergå till kollektiva förmögenheter (istället för privata) som står utanför medborgarnas direkta kontroll.
Känns lite som om boken drar åt olika håll ibland, dels vill författaren förklara bakgrunden till varför svenskar är (eller var, boken är drygt 10 år gammal) relativt oförmögna i förhållande till jämförbara länder (t.ex. nämns att finländare har dubbelt så stor förmögenhet och engelsmän fyra gånger), dels kritisera systemet med stora kollektiva förmögenheter. Ibland nämner författaren fördelarna med att bli en rentier (person som lever på kapitalets avkastning);
”Ofta hörs politiker säga att det behövs fler människor i arbete för att vi ska kunna försvara den svenska välfärden – om inte tillräckligt många arbetar blir skatteintäkterna inte tillräckliga för att finansiera bidrag och socialförsäkringar. (…) Men det viktiga är rimligtvis inte att människor arbetar och betalar skatt till de system som de sedan ska leva på, utan att så många som möjligt kan försörja sig själva och sina familjer, vare sig det sker genom arbete eller genom avkastningen på en sparad förmögenhet.” s.146
Samtidigt som han nämner hur osäkert det är att investera i t.ex. fonder över tid. Det blir lite motsägelsefullt eftersom han inte går in närmare på hur han tänker sig att rentiererna får sin avkastning om det inte är från börsen.
Boken utmynnar till slut i 4 förslag; skifta ut statliga företag till folket (ge bort aktier till alla medborgare), gör det möjligt att låna på pensionen, bättre skattevillkor för allt sparande, avveckla och utveckla ombudskapitalismen. Om de är bra eller dåliga lämnar jag till er att fundera kring, eventuellt efter att ni läst boken.
Titeln på boken tog ett tag att förstå men när man läst den är det tydligt. Han kallar medelsvensson för radhusproletär. Proletär betyder en person (eller klass) som lönearbetar och inte äger något kapital. Här betyder då radhusproletär, som jag tolkar det, en person som ”äger” sitt boende, dvs köpt det med lån och samtidigt inte direkt äger något kapital eftersom alla inkomster konsumeras upp pga livsstilen. Med ombudskapitalism menar författaren att svenskarna inte längre direktäger sina förmögenheter utan de ägs och förvaltas via ombud, vilket han skriver om kan skapa problem kring att aktieägarna inte själva har inflytande.
Ett intressant skäl till att stimulera svenskars privata förmögenhetsbyggande är enligt författaren globaliseringen. Han säger att kapitalersättningen ökar och arbetskraftsersättningen minskar (andra kan göra jobbet billigare) och för individer blir det svårare att konkurrera med arbete, och det blir istället mer lönsamt att vara kapitalägare. Därför blir det allt viktigare att bygga upp kapital som privatperson.
Vad tar jag med mig?
- Ordet rentier! Hade aldrig hört ordet förut trots att det är precis vad jag siktar på att bli
- Argument till varför det är bra att sträva efter FI och att leva på avkastning
- Hur trögförändrade pensionssystemen nog är (i boken diskuteras pensionssystemen ganska mycket)
- Att svenska folket faktiskt har en inte obetydlig ägarandel och förmögenheter som sitter fastlåsta hos staten eller i system vi inte kan göra något åt
- Och slutligen tyckte jag att följande citat var klockrent;
”Även om sparsamhet är en dygd är det inte lika säkert att det är en dygd om sparandet resulterar i en rejäl förmögenhet och speciellt inte om det går att leva gott på den utan att arbeta.” s.147
Frihetsresan 