Bok: Sammansvärjningen

Sträckläste en bok av Joel Dahlberg som heter Sammansvärjningen – så luras 5 miljoner svenska fondsparare (2015), jag kunde inte gå och lägga mig innan jag läst ut boken. Dahlberg är ekonomijournalist på SvD och har tidigare skrivit böcker som Bankbluffen och Pensionsbluffen.

Kortfattat handlar boken om hur storbankerna i Sverige under lång tid har lurat sina kunder att betala dyrt för produkter de inte levererat. Han pratar om hur majoriteten av de aktiva fonderna hos storbankerna underpresterar stort, de allra flesta presterar sämre än sitt jämförelseindex. Detta var inte någon större nyhet (kanske för att boken kom ut för några år sedan och det stått om i diverse media) eftersom indexfonder sett över lång tid gått bättre än aktiva fonder sett till ett genomsnitt. Det är även vad aktuell forskning säger och vad som lärs ut i kurser i finansiell ekonomi på högskola.

Det som gjorde denna bok intressant var att författaren lade mycket tid på att förklara just varför de aktiva fonderna underpresterar och hur kunderna drabbas av storbankernas strategier. Kontentan av det är att bankerna tar ut en högre avgift på sina aktiva fonder (det pratas mest om Sverigefonder) eftersom de anser sig kunna ge ett mervärde till kunderna då de säger att en aktiv fond har en chans att slå index. Problemet är enligt författaren att bankerna ofta inte ens försöker slå index eftersom många fonder är dolda indexfonder vilket i praktiken innebär att sannolikheten att slå index är näst intill obefintlig (räknat efter avgifter).

För att ta reda om en påstådd aktiv fond egentligen är en dold indexfond använder han två begrepp. Active share mäter hur aktiv fondförvaltaren är jämfört med fondens jämförelseindex och varierar mellan 0 och 100 beroende på hur stor andel av innehavet som skiljer sig från jämförelseindexet. 0 i active scare betyder alltså att det inte finns någon skillnad och fonderna har exakt samma innehav, medan 100 betyder att fonderna är helt olika, de har inga innehav gemensamt. Det andra begreppet är Tracking error, vilket mäter hur en fond rör sig i förhållande till sitt jämförelseindex. Högre siffra betyder att fonden avviker mer från index.

Dessa två begrepp används återkommande i boken och sätts även in i en matris för att visa olika typer av fonder, se bilden (från s. 141 i boken). Om en fond har både låg active share och låg tracking error får den anses vara en dold indexfond. Vid författarens genomgång av sverigefonder visade det sig att de flesta var av denna sort trots att bankerna påstod att fonderna var aktivt förvaltade med chans, och därmed förutsättningar för att, slå index. En av anledningarna som ges till att så många ”aktiva” fonder blivit indexnära är att fondförvaltare, som alla andra, är rädda om sina jobb och därmed oroliga för att göra sämre ifrån sig än index och därför tar mindre risk i fondförvaltningen. Det nämns också att det känns värre att det dåligt än det känns bra om det går uppåt, t.ex. att en nedgång på 2% är värre för psyket än en uppgång på 2% känns bra.

Titeln Sammansvärjningen syftar till att samtliga storbanker såklart känner till att de under lång tid lurat sina kunder att köpa produkter som de sedan inte levererat, eller ens försökt leverera! En stor förvåning (eller kanske inte!?) var att samtliga chefer på bankerna nekar, pratar runt och inte svarar direkt på frågor, tills en av dem under en bandad intervju råkar försäga sig och talar sanning.

Dock bör det påpekas att det finns fondförvaltare som genom aktiv förvaltning lyckas slå index även över längre tid, så det är inte omöjligt att göra. Det i sin tur får mig att fundera kring om att det oftast pratas om att indexfonder är bäst över lång tid eftersom det är mycket svårt att slå index och för att de är billiga. Kan det ligga något i att detta stämmer just för att majoriteten av fonderna som kallar sig aktiva i själva verket är dolds indexfonder. Jag tycker det vore intressant att veta hur indexfonder presterar jämfört med äkta aktivt förvaltade fonder men vet inte om det gjorts någon forskning eller undersökning kring det. Jag borde kolla upp det framöver!

Vad tar jag med mig från denna boken?

• Om någon ger råd (t.ex. en bank), reflektera kring vad de tjänar på det
• Ta gärna allmänna råd från bankernas rådgivare men ifrågasätt och kolla över deras rekommenderade fonder. Prata t.ex. riskprofil o.dyl. med dem men lita inte blint på råden om specifika fonder utan kontrollera likvärdiga alternativ.
• Satsa på indexfonder då de flesta inte lyckas slå index över tid
• Det finns fondförvaltare som är aktiva på riktigt och som lyckats prestera bra även över långa perioder. Såna kan vara värt att ha med i portföljen, men kolla noga vilka de är och vad de har för avgift och räkna på om det är värt det eller inte. Leta bland de mindre, oberoende fondbolagen.
• Undvik storbankerna i fråga om fonder o.dyl., gå till en nischad aktör istället, tex Avanza.

Till sist vill jag bara nämna att jag starkt gillade upplägget på boken. Kapitlen är korta, vilket jag tycker gör boken lättläst och intressant. Även om boken handlar om fonder behöver man ingen ekonomisk bakgrund för att hänga med i svängarna. Visst är det några tekniska termer och lite kortare beräkningar men de förklaras bra och begreppen behövs för diskussionen och förståelsen. Jag ser fram emot Dahlbergs nästa granskning av finansvärlden, vad det än kan tänkas handla om!