Det känns som om jag är inne i en stor förändringsperiod med stora förändringar på gång. Det är både något jag sett fram emot och samtidigt väldigt påfrestande på samma gång. Jag försöker lita på processen och tänka att jag är på väg mot en av mina stora drömmar i livet och att det nu är en övergångsperiod.
Vi har haft ute vår lägenhet till försäljning sedan slutet av november förra året (det är mitten av mars nu) och har haft många visningar men inga bud ännu. Med tanke på samhällsläget (höjda räntor, inflation och lågkonjunktur) är det inte konstigt men det känns ändå jobbigt att det var så här svårt att sälja. Med största sannolikhet kommer vi gå back men eftersom jag är ute efter att köpa hus i på denna marknaden känns det ändå värt att gå back på lägenheten om vi samtidigt kan göra en bra affär på ett hus om/när vi köper på samma marknad som vi säljer.
På råd av mäklaren valde vi att ta styling av lägenheten, dels för att vi själva inte hade fixat speciellt mysigt (jag har aldrig trivts tillräckligt bra i lägenheten) och dels hade jag ingen som helst energi eller tid att fixa det själv. 3 månader kunde stylingen stå kvar, vi fick sen nästan en extra hel månad på köpet. Dock var betalningsperioden 2 månader från att det kom på plats, och i vanliga fall har objektet då sålts och man använder sig av handpenningen. Eftersom vi inte hade fått sålt fick vi ändå börja betala av det på tre månader, och månadskostnaderna gick därmed oväntat upp med ca 12′ under en period.
Samtidigt krisade relationen med min sambo och som en sista utväg valde vi att gå till en privat terapeut för att försöka rädda relationen. Vi gick dit ungefär varannan vecka och det kostade 1300 kr per tillfälle. Det hjälpte väldigt mycket till en början och vi fick till en bättre kommunikation, och jag skulle säga att risken för separation gick från 90% till 40%, men sen tillbaka upp igen när inget förändrades. Mycket handlade om vår kommunikation och olika föräldraskap där mycket handlade om min sambos barndomstrauman. Vi kände att vi kommit så långt vi kunde för stunden med parterapin och ska istället gå separat för att djupdyka i våra respektive barndomstrauman och hur de påverkar oss idag.
På jobbet var det också en tuff period under december till februari. Det är normalt en intensiv period pga årsskiftesrutiner och många engångsaktiviteter men i år fick vi även en långtidssjukskrivning som då innebar extra arbetsbelastning på resten av teamet precis i den intensiva perioden. Det det nog kunnat hanteras på ett bra sätt, men samtidigt tog företagsledningen beslut som påverkade oss drastiskt och teamet fick kasta om en del fungerande planering. Det handlade t.ex. om att vi plötsligt skulle ta hem uppdrag som legat på underkonsulter, och det med omedelbar verkan.
Vår inneboende flyttade hastigt ut i slutet av november så snart vi nämnde att vi planerade att sälja och köpa hus trots att vi sa att tidsplanen nog var flytt kring nästa sommar. Det gjorde dels att en inkomst försvann och våra kostnader plötsligt ökade oplanerat. Efter att hon flyttat upptäckte vi även en skada hon orsakat och det blev en massa tjafs kring den, och det är fortfarande inte löst. Hon hade låtit fönstrets vädringsläge varit öppet hela dagarna utan att låsa fast fönstret, vilket gjort att när det blåste ute stod fönstret och slog. Persiennen hade blivit helt mosad när fönstret stod och slog och blivit helt förstörd. Om det var allt skulle det varit enkelt åtgärdat med en ny persienn men själva persiennens nedre tjockare metallkant hade hamnat i kläm och orsakat ett rejält hack i fönsterkarmen.
Som om det inte var nog för denna perioden har jag även i år haft hälsoproblem. I mitten av december blev jag rejält sjuk i influensa, covid eller något liknande. Efter det har jag haft hosta konstant fast med varierande grad. Förra vintern hade jag likadant med ihållande hosta januari till någon gång under våren. Jag vet inte om jag kan skylla på att mitt barn tar hem sjukdomar från förskolan längre för jag tycker jag blir betydligt sjukare än vad mitt barn blir.
Jag tror jag varit, och fortfarande är, och balanserar på gränsen till utmattning. Det är lite för många saker samtidigt som skapar stress och jag märker av allt fler symptom. Jag orkar bara med det mest nödvändiga och har t.ex. inte ens orkat eller klarat av att delta på Mastermind-gruppsträffarna som jag annars älskar att vara med på. Har haft som ambition varje månad att delta men sen funkar det bara inte. Andra saker jag märker är att jag som alltid haft bra sömn (undantag bebistiden) har på sistone haft svårt att sova, ibland legat vaken i timmar på natten och även om jag sovit hela nätter känner jag mig fortfarande trött på morgonen. Jag tror också att det är pga all stress som jag haft dålig hälsa och aldrig riktigt blir frisk. På sistone misstänker jag också magkatarr eller något liknande eftersom jag börjat få väldigt ont i magen ibland direkt efter jag ätit vilket jag aldrig upplevt förut. Känner ofta av ett tryck i bröstet eller magen, vilket jag direkt kopplar till stress. Egentligen borde jag väl gå och kolla upp allt, särskilt när jag läser vad jag skrivit nu, men jag känner inte att jag har energi till heller.
Jag försöker tänka att det är en kort, intensiv och jobbig period just nu. Jag tror att så snart vi fått sålt lägenheten kommer det kännas bättre. Jag hoppas på att hitta mitt hus och flytta till sommaren och jag är övertygad om att jag kommer börja känna mig bättre när jag kommer bort från stan och enkelt kan vara utomhus mer, plus får en massa rörelse av trädgårdsarbete och husfixande. Jag har en stark längtan efter att komma ut i naturen och ha en trädgård att sköta om. Jag hoppas jag snart kan titta tillbaka på dessa månader och känna att det var en transformativ period och att jag landat i en ny livsstil.
Frihetsresan 