Vi har under många år bortprioriterat vår relation, min sambo och jag. Det är väl lätt hänt under småbarnsåren och när vi samtidigt jobbat mer än heltid båda två. I efterhand är det lätt att se våra misstag. Det var bland annat många saker vi skulle pratat igenom i början av vår relation som vi inte gjorde, vilket lett till att vi inte haft samsyn på flera viktiga områden i livet. Det var också områden där jag trott att vi haft en samsyn och likartade tankar men då vi inte kommunicerat tillräckligt mycket visade det sig i efterhand att så inte var fallet.
Jag skulle nog kunna beskriva vår situation de senaste åren som en långsam börskrasch, dvs nedåtgående men med ljusa stunder här och där då jag fick hopp ibland. Under det senaste året hade det blivit allt sämre och jag kände inte att något jag gjorde eller föreslog gjorde någon skillnad. Jag kände mig inte sedd eller hörd och att familjen inte prioriterades. Som ett sista försök föreslog jag parterapi och han nappade direkt på det.
Jag hittade en privat terapeut, eller psykolog kanske hon är (vad nu skillnaden är?) som vi började gå till ungefär varannan vecka. I början var det många känslor och jobbigare samtal, både hos terapeuten men också hemma. Ett stort problem för oss var brist på kommunikation och vi fick i läxa att hitta sätt att prata regelbundet. Det låter så banalt och som en enkel fix, men det behövdes tydligen att det kom från någon utifrån för att det skulle bli av. Jag tyckte att det funkade bra och det kändes väldigt bra att skapa en bättre connection.
Ett stort problemområde för oss var föräldraskapet, eller kanske främst hans föräldra-barn-syn. Sedan jag blev förälder har jag aktivt sökt information kring föräldraskap och försökt mitt bästa för att inkludera min sambo i att skapa oss ett gemensamt synsätt på föräldraskapet men intresset har väl ärligt talat varit svalt och jag har blivit default-föräldern. Under terapin kom det snabbt fram att det fanns en stor utmaning kring föräldraskapet och vi fokuserade mycket på det. För min del kändes det inte som så mycket nytt men jag tyckte det var bra att gå igenom materialet tillsammans. Vi gick igenom ett material som heter Circle of Security, och det kan jag varmt rekommendera.
Vi fick några check-in-frågor att ställa till varandra då och då, och de tyckte jag var var:
– Vad är din största oro just nu?
– Vad är din största rädsla?
– Vad längtar du efter?
Ett annat tips jag sett är att fråga sin partner om hur relationen känns just nu på en skala 1 – 10, jag tror meningen är att regelbundet kolla av med varandra hur relationen mår för att se när eller om relationen blivit sämre eller om man har olika syn på statusen.
Framöver har vi tänkt att gå på separat terapi för att det känns mer givande just nu. Han har en del barndomstrauma (som så många andra) att bearbeta och jag vill också djupdyka i mina egna utvecklingsområden. Det kändes inte lämpligt att vi båda fortsätter träffa vår parterapeut separat utan tänker att en av oss fortsätter hos henne och den andra går till hennes kollega.
Frihetsresan 